Vi älskar
godis

Godisbutik Piratlandet Snusbutiken Lulebutiken

Alarik och flytten

Hemmahamn
Tillbaka
Pulau Selatar
Alariks barn

 

''

 

 

 

Alariks historia

Efter sin fars död 1740 övergick Alarik helt till att köpa in varorna billigt i stället för att råna dom rika. Och det fungerade, materialkostnaderna uppvägdes av minskade underhållskostnader av båtarna och änkepensionsutbetalningarna upphörde nästan helt. Han blev heller inte bestulen av någon, alla kände ju till honom genom hans far.

Ja, Alarik gjorde bra affärer, speciellt med karameller, som han hade med sig från Ostasien. Karamellerna blev populära i hela Europa och de goda affärerna med dessa innebar till slut att han övergav Kvarkenpiratens bas i norr.

Den sista seglatsen därifrån skedde 1776 och då tog han med sig sin fru Eugenia och sina barn, förutom sonen Sigmund som ville stanna kvar och bli jordbrukare och dottern Cornelia, som hade hunnit gifta sig med en finländare som hette Otto Fazer, hon hade också redan flyttat till Vasa.

Avskeden av dom nu bofasta ättlingarna till Kvarkenpiratens manskap var rörande, trots att alla redan hade förstått att detta skulle hända. Hans trognaste vänner lovade sköta om hamnen och bassängen så att den alltid skulle stå beredd att ta emot Alarik Godispiraten, i fall han ändrade sig någon gång.

Resan tog lång tid, släkten stannade på flera ställen under resan. Den första längre pausen tog Alarik i Gustavsberg som på den tiden hette Baggetofta. Där fanns en hälsobrunn som Alarik hade hört talas om och Alarik ville nujta av den under en tid. Man drack vatten med en timmes mellanrum och botade många sjukdomar. Ortbefolkningen tyckte om Alariks resesällskap och under uppehållet han familjen få många vänner där.

En som hette Anders Knape blev så inspirerande av Alariks klokheter och liv att han förverkligade Alariks uppfattningar i verkligheten, han startade landets första internatskola några månader efter familjens avfärd. Alarik hade bevisat att barnuppfostran var lättare under en båtfärd, där alla var alltid samlade.

En annan bekant, Jacob Boethius startade tillsamman med Alarik en anläggning där besökarna kunde stanna och ta salta bad medan behandlingen med källvatten pågick. Baggetofta, som anses vara den första  badorten i Sverige, blev snart populär

Det riktiga uppsvinget för Baggetofta inleddes dock när kung Gustaf IV Adolf och drottning Fredrika lät sin krasslige lille son Gustav besöka orten 1804. Den klena kronprinsen piggnade till efter de salta baden och människor strömmade hit. Orten fick också sin nuvarande namn Gustafsberg tack vare det kungliga besöket.

Alariks nästa stopp på resan blev också den längsta, släkten stannade på nuvarande Kanarieöarna hela 9 år. Öarna hette då Purpuröarna på grund av den röda färgämnen på lava, som  fanns i öarna. Alarik kände också till den gamla legenden om El Hierro som under flera hundra år betraktades som världen ända.  El Hierro var också Cristoffer Columbus hamn och det sista han såg från den gamla världen. 

Purpuröarna var en blandning av allt, det levde minst sex olika befolkningsgrupper på öarna och många spanjorer hade flyttat hit efter att Pedro de Vera hade införlivat öarna med Spanien.  Alarik stortrivdes på öarna. Hans berättelser om öarnas historia var konstiga, han avslöjade aldrig varifrån han visste allt. Eller hittade han på allt?

Alarik beskrev en stad med hög civilisation som hade legat här. Landet kallades Atlantis och de nuvarande Purpuröarna hade varit höga berg i Östra delen av landet. Västerut var landet lägre och det fanns flera stora städer.  Även i västra delarna fanns det många vulkaner och efter en kraftig utbrott försvann hela landet i havet, endast högsta topparna blev kvar över havets yta. Och det blev Purpuröarna.

Alarik beskrev hur de som överlevde hade befolkat bergstopparna, hur de levde och hur de blev offer för andra folkgrupper tack vare sin fredlighet och oförmåga att strida. Det levde fortfarande massor av människor i grottor och Alarik besökte bergen ofta. Alarik tyckte att det fanns speciel atmösfär på öarna, att lugnet från den försvunna staden fanns fortfarande där.  

Efter 9 år på Purpuröarna fortsatte släkten sin resa till det nya hemlandet. Några av ungdomar stannade dock kvar och för att de hade hittat sina livskamrater på ön och ville leva kvar där. Alariks år på öarna hade påverkat både honom själv och öborna. Man hittar exempelvis många ortsnamn som har anknytning till släkten, Playa de Alarikos är det mest känd av orter med koppling till släkten.   

Resan fortsatte sen i lugn och ro. Väder var perfekt under hela återstående resan och alla tre båtar var framme i Singapore år 1791. De bosatte sig i den lilla gömda farmen som Alarik hade reserverat i tidigare handelsresor och livet fortsatte som tidigare.

Det blev aldrig flera handelsresor för Alarik så han såg aldrig mera sitt gamla hemland. Branschen blev annorlunda, det startades godisfabriker i Europa och i Sverige så även släktens affärer behövde inte längre så långa resor. Alarik Godispiraten dog lika lugnt som sin far 1802 i hemmet i Singapore.

Släkten hade då blivit berömd för sina godisaffärer. Alariks dotter Gottfrida, som kallades Gottfrida Gottpiraten hade tagit över ledningen av godisimperiet och redan vid den tidpunkten var Kvarkenpiratens söner och sonsöner mera berömda än Kvarkenpiraten själv någonsin varit. Nu var dom omtyckta överallt i världen tack vare sitt godiskunnande, sin ärlighet i affärer och för sina kvalitetsvaror.

Många myter och berättelser spreds om både Gottfrida och hennes barn Leopold Lakritspiraten, och de ännu äldre historierna om Kvarkenpiraten försvann ur allmänhetens vetskap och fortlevde endast inom familjen. Man vet att flera använde Piraten som förebild och i Indien hade man ett allmänt ordspråk: ”Vill Du göra bra affärer och tjäna pengar, gör affärer med Alariks Godispiraten!”

Och släkten höll ihop precis som förr. De bodde fortfarande i ö-samhället som byggdes av Alarik. Man berättade historier om Kvarkenpiraten och om det vackra och kalla landet i norr, och t.o.m. barnen kände till hamnbassängens hemligheter. Man spekulerade i om den fanns kvar, men ingen hade tid eller tålamod nog att segla dit för att kontrollera.

Inte förrän Leopolds sonson Gottfrid Kioskpiraten som redan var pensionerad, blev änkeman efter sin frus död 1990. Han bestämde sig för att söka rätt på Kvarkenpiratens hemmahamn och ta reda på om det fanns någon kvar där som mindes historierna om Kvarkenpiraten. Nu behövde han inte segla, utan landade i Luleå med flyget från Djakarta.

Gottfrid kände igen mycket av trakten från berättelserna och tack vare Alariks gamla anteckningar hittade han ett ställe som kunde ha varit Kvarkenpiratens hemmahamn. Visserligen var bassängen borta och ingen kände till Kvarkenpiraten, men ändå kändes platsen rätt. Gotthard skickade ett telegram till släkten och beslöt att stanna kvar ett tag i Norra Sverige.

Men det värsta var att ingen i hela landet verkade veta någonting om släktens kvalitetsprinciper rörande godis och godisaffärer. Svenskarna åt mycket godis, men det salufördes uselt. Så efter långt övervägande beslutade sig Kioskpiraten: ”Detta måste rättas till.”

Gottfrid började planera sin entré på den Svenska godismarknaden. Han använde sig av släktens beprövade metoder och testamentet som han fått av sin pappa. Till slut var han så säker på att lyckas med sina planer, att han överlät sitt namn till konceptet, och så öppnades den första butiken med namnet Kioskpiraten i Piteå i början av 1991.

 

 

 

info@kioskpiraten.se Last Modified : 17-01-22 12:52

 

 

Copyright 2010
Kioskpiraten