Vi älskar
godis

Godisbutik Piratlandet Snusbutiken Lulebutiken

Riktiga pirater 2

Hemmahamn
Tillbaka

 

''

 

 

 

Texten är från kulturtidningen Yelah

Fristäderna en grad nord-nordväst om helvetet

Kustens brödraskap övergav omkring 1620, efter ihärdiga spanska attacker, Hispañola för att bosätta sig på den 85 kvadratmiles stora klippiga ön Tortuga. Dess franska namn, Ile de la Tortue betyder sköldpaddsön och beskriver öns form sedd från Haiti. Ön Tortugas läge, vid samma höjd som Guantanamo på Kuba och mittemot Cap-Haitieo på Haiti, innebar att den var belägen mitt i Paso de los Vientos-sundet, 10 kilometer från Hispañola. Tortuga skyddade de nyankomna buckanjärflyktingarna genom sin bergiga terräng.

Avgörande för buckanjärerna var förstås att all sjötrafik in och ut ur inre Karibien och Spanska sjön, till och från Mellanamerika, var tvungen att passera ön. Därtill var det enkelt att nå Kuba och Mexiko därifrån. Kustbrödernas delaktighet i pirateriet hade varit begränsat till 1620-talet. Men fångna på en klippö där föga växte, bete till boskapen saknades och förföljda som de var av statsmakten, blev pirateriet nu huvudnäring för buckanjärerna.

Först ut, berättar den forne buckanjären Alexander O Exquemelin, var en viss Pierre la Grand från Dieppe i Normandie. 1602 lyckades han med en bark och besättning på 28 man ta viceamiralen i armadan till fånga vid Cabo Tiburon på västra Hispañola under en djärv manöver i ett desperat försök att komma undan spanjorerna. Resultatet av manövern var inte bara fångsten av viceamiralen, de kunde dessutom sänka sin bark och ta över amiralens skepp och med det segla till Frankrike. De av skeppets personal som inte ville ansluta sig till la Grand sattes iland. Väl hemma i Dieppe blev La Grand en rik och aktad man.

Exquemelin menar att la Grands aktion var ett av de avgörande skälen för buckanjärerna på Tortuga att helt övergå i sjöröveri. Men inte ens på Tortuga lämnades de i fred. Ön utsattes för räder av både holländare och spanjorer. Vid ett flertal tillfällen flydde buckanjärerna sina boplatser men återvände så snart angriparna försvunnit. Tortuga blev sjörövarbas i Karibien till 1713. Under tiden kom en annan hamn att få stor betydelse för buckanjärerna.

Port Royal

Ingen stad i Karibien har lika diaboliskt rykte som staden Port Royal på Kingstonhalvön i södra Jamaica. Under 1600-talet var den vida beryktad som "Wickedest City on Earth". Under 1600-talets senare hälft var staden, tillsammans med Boston i Massachusetts, en av de två största engelska städerna i Amerika.

Stadens uppkomst var resultatet av Oliver Cromwells misslyckade försök att i december 1654 erövra Hispañola. Cromwells strategi var att överraska staden Santo Domingo men spanjorerna hade varnats och kunde därför med lätthet avvärja attacken. Äventyret tog en, för republiken England, katastrofal vändning och Cromwell fick återvända tomhänt. I maj 1655 återvände britterna. Inte för att än en gång försöka ta Hispañola. Visa av det förra misstaget valde de i stället att erövra Jamaica som saknade adekvat försvar.

På Kingstonlandtungan grundlade den brittiska expeditionens befäl Penn och Venables ett fort, Fort Cromwell. Fördelen med fortets position högt uppe på sanddynerna var att britterna därifrån kunde kontrollera Kingstons hamn. Runt fortet växte det sedan fram ett litet samhälle, The Point eller Point Cagway, vilket bestod av handelsmän, prostituerade, sjömän och fiskare. Efter monarkins och Karl IIs restauration 1660 döptes The Point om till Port Royal och fortet till Fort Charles. 1671 inrymde den starkt befästa staden 3 000 människor, med en attraktiv skyddad djuphamn mitt i karibiska övärlden.

När den engelska flottan begav sig hemåt oroade sig stadsbefolkningen för att armadan skulle försöka återta ön. Den brittiska guvernören Edward D'Oyley inlät sig därför i underhandlingar med Tortugas buckanjärer, med resultatet att det från 1657 fanns kaparkommissioner med tveksam legalitet i staden.

För buckanjärerna var Port Royal perfekt, nära handelsrutterna och de kommersiella centrena, Portobello och Cartagena. När spanska kriget slutade 1660 hade buckanjärerna självklart ingen lust att lyssna till Edward D'Oyleys order att avbryta fientligheterna.

D'Oyleys efterträdare Lord Thomas Windsor kom 1662 till Jamaica med stränga order men lyckades, till följd av den oklara juridiken och argument om hamnens osäkra läge, med att tänja gränserna för kaparnäringen. Londons tillstånd att kapa behövdes visserligen fortfarande men Windsor menade att spanjorerna planerade överfall mot Port Royal och lät därför piraterna hållas. 1663 inrymde staden 22 skepp med en besättning på 1 200 man och sir Christoffer Myngs kunde leda en rad ekonomiskt mycket framgångsrika räder mot Kuba och Honduras.

Port Royal nådde sin höjdpunkt som sjörövarstad under sir Thomas Modyford. Modyford ignorerade helt Londons order att sätta stopp för räderna och tillät försäljning av spanskt byte i land. Under kriget mot Holland stödde han räder mot både spanska och holländska kolonier. Det var under Modyford som den legendariska buckanjärkaptenen Henry Morgan använde Port Royal som bas för de stora landräderna mot Portobello, Venezuela och Panama.

Buckanjärstädernas organisering under 1600- talet

Buckanjärsamhällets organisation, som under 1500-talet kunde beskrivas som en hybrid mellan stråtrövar- och arawakiskt samhälle förändrades under 1600-talet. Från en spontant utvecklad närmast kommunistisk struktur övergick man till ett mer reglerat samhälle, vilket delade många av samtidens olater, som blodbad och slaverihantering. Verksamheten bedrevs visserligen inte längre i samma omfattning från piraguas, man använde i stället mindre segelfartyg. Arbetsdelningen hade dock kvar sin demokratiska form, med rådslag om arbetsuppgifterna ombord. Rådslaget avgjorde var de skulle skaffa, vilken rutt de skulle föra och så vidare. De upprättade före expeditionerna ett chasse partie enligt Exquemellin, ett avtal.

"I det specificeras vad kaptenen ska ha för sig själv och för skeppet [...] Om de kapar något ska för det första jägarens pengar dras av från kapitalet. Hans ersättning brukar uppgå till 100 eller 150 piastrar, beroende på hur avtalet upprättas. Skeppsläkarens ersättning för medikamenter uppgår till 200 eller 250 piastrar allt efter skeppets storlek. Sedan kommer ersättning till de sårade [en högerarm ersätts tillexempel] med 600 piastrar eller 6 slavar." (Exquemellin, s.64).

Alla avtal och reglementen var muntliga; de reglerade den demokratiska ordningen så att inte hänsyn togs till kustbrödernas religion eller nationalitet; ingen äganderätt existerade - byten fördelades över besättningen; alla individers frihet var den största möjliga: inga vita kvinnor fick vistas i Tortuga - i Port Royal rådde inte detta förhållande. Vidare var ingen kustbroder förmer än en annan: kustbröder skulle inte kämpa mot varandra.

På Tortuga valde kustbröderna en guvernör i syfte att effektivisera öns försvar. Det fanns också ett äldreråd vars funktion främst var rådgivande. Guvernörsämbetet tycks inte inbegripit särskilt mycket makt. Under ett franskt försök att infiltrera, år 1640, lyckades den franska agenten Levasseur döda den engelske guvernören Willis i en duell. Därefter lät han utropa sig själv till guvernörsämbetet. Dessutom utropade han Tortuga till fransk koloni - i högdragna ordalag och med myndig röst. Varpå de församlade bröderna började fnissa, fnisset förstärktes eftersom - tills piraterna låg dubbelvikta i skrattparoxysmer. Det gick strax uppför Levasseur att han feltolkat guvernörens roll i Tortuga, han hade helt enkelt gjort sig till åtlöje. Levasseur fann sig snart i situationen och piraterna tog honom under sina vingar. Han anpassade sig och blev en naturaliserad broder.

Ytterligare en fransk agent, de Fontanay, misslyckades i sitt försök att förfranska Tortuga, också han återfanns snart i kustbrödernas muntra skara.

Kustbrödernas samhälle visade sig, skriver Per Lindblom i den frihetligt socialistiska tidskriften Anarkistisk Tidskrift nummer 9, gång på gång vara utomordentligt starkt mot både inre och yttre fiender. Det var också expansivt. Det var från Tortuga de första landräderna fördes, och piraterna lyckades nästan dammsuga Karibien på spanskt guld.

Planer på en autonom stat

En av de mera betydande personerna i Tortuga var en viss Mansvelt. Han var troligen en av de realpolitiska anledningarna till att skrået fick så lång historia på Tortuga. Mansvelt var troligen tysk eller holländare, och därför i en god diplomatisk position när han förde buckanjärernas talan gentemot britterna som kontrollerade Jamaica och fransmännen som gjorde anspråk på Tortuga. Mansvelt förstod att stormakternas hållning visavi Spanien förr eller senare skulle ändras. Vidare ville han bryta statsmakternas kontroll av buckanjärernas samhällen.

Han ville därför upprätta en autonom sjörövarstat i karibiska Old Providence. Han tänkte närmast på ön Santa Catalina, vars hamn redan hade en pirathistoria som skyddad bas. För tillfället inrymde den en spansk garnison.

1665 avseglade Mansvelt från Port Royal med 15 skepp och 500 man. Expeditionen gick väl. Santa Catalinas spanska fort och de som idogt försökte försvara det, fann sig nödsakade att ge upp. Varpå buckanjärerna erövrade byggnaderna. 100 man lämnades till fortets försvar när expeditionsstyrkan fortsatte för att plundra Costa Rica. Piraterna återvände sedan till Port Royal för att hämta förstärkningar i syfte att säkerställa sin mission. Port Royals guvernör ville emellertid inte se en autonom piratkoloni i Karibien och hindrade därför värvningsförsöken av buckanjärer. På väg till Tortuga i ett nytt försök att värva besättningsmedlemmar avled Mansvelt i en sjukdom.

Något mer försök att grunda ett helt autonomt sjörövarsamhälle försöktes inte under 1600-talet, kvar fanns Tortuga som uppnått ett visst mått av självstyre.

I längden måste lilla Tortuga tett sig omöjligt att bebo. De ihållande spanska och franska attackerna gjorde säkert sitt till att framtvinga öns övergivande. Men det slutgiltiga dråpslaget bör ha varit det fransk- spanska krig som orsakade att regeln om buckanjärskråets transnationalitet bröts. I kriget som bröt ut 1690 kämpade kustbroder mot kustbroder.

De stora landräderna

Mansvelts efterträdare hette Henry Morgan. Han fortsatte de framgångsrika räder mot land som till exempel John Davis lett mot Granada de Nicaragua. Detsamma gjorde Lolonois som inte stod de spanska erövrarna efter i grymhet: tillsammans med Michel le Basque skövlade han Maracaibo och Gibraltar i Nya Granada. Med 1 000 man gjorde han räder mot Nicaragua och mördade allt som rörde sig. Om Lollonois berättar man vidare att han, utan att tveka, kunde slå ihjäl 10 till 12 spanjorer med sina egna händer.

Lolonois var säkert inte värre än merparten av till exempel Cromwells befäl men Lollonois var bondpojke, han eftermäle är därför inte heroiskt. Av Exquemelin förses han, säkert helt riktigt, med epitetet "fullblodspsykopat". Ett epitet som kunde gälla för vilken befälhavare som helst under 1600-talet och för Henry Morgan.

Det blev Henry Morgan som genomförde de stora landräderna. Henry Morgan föddes 1635 i Llanrhymney, Glamorganshire i Wales. Han skulle bli en av de mest beryktade buckanjärerna. Under hans storhetstid, 1665-1671, plundrade buckanjärerna 18 städer, 4 större samhällen och ungefär 40 mindre byar. Morgan stod närmare det gamla gardet på Tortuga och kunde mönstra större styrkor än Lolonois. Morgan hade 2 000 pirater med sig när han anföll Panama.

Port Royal apocalypse

Städer i allmänhet under 1600-talet var inga angenäma historier. De var skitiga, stinkande, skräniga och ohälsosamma platser, med gator som bestod av jord, och som fylldes av lera under regnen. Det var utan sophämtning, avloppssystem och vattenledningssystem. De plågades ofta av tyfus, pesten, smittkoppor och andra sjukdomar.

Människor som fanns i städerna utan yrke var rättslösa. Hade de ett yrke ingick de i ett skrå som skyddade deras rättigheter. Skrån fanns för varje yrke: handelsmännen, soldaterna, sjömännen, fiskarna, de prostituerade och tiggarna hade sina skrå, ja till och med tjuvarna ingick i skrå.

Att som buckanjär ha mönstrat av i Port Royal måste ha varit ett helvete. I tjänst eller på Tortuga var buckanjären hela tiden någon. Han bedömdes inte efter nationalitet eller religion, e ty detta förbjöds i reglementena. Förvisso hade buckanjären inget eget namn men hans kunnande var efterfrågat. Han var en utmärkt illustration till sociologen Emile Durkheims beskrivning av den mekaniska solidaritet som rådde i det agrara samhället. Som sjöman med en särskild specialitet var buckanjären oersättlig. Han ingick i ett arbetslag i vilken han var den outbytlige kuggen i maskineriet och därför var hans liv dyrbart. I land, i en stad, medan han letade efter ett nytt skepp var han inget värd alls.

Inte undra på att det i Port Royals alla krogar, vars gäster utgjordes av arbetslösa buckanjärer, söps friskt dygnet runt, att bordellerna var välbesökta och kriminaliteten hög. Det var aldrig några problem för sjörövarbesättningarna att hitta nytt manskap där. Den lilla staden Port Royals geografiska placering verkar vara några distansminuter från paradiset, atmosfären verkar förvirrande nog i stället härröra från en grad nord-nordväst om helvetet.

Fördelarna var som tidigare kunnat konstateras att Jamaicas guvernörer var positivt inställda till fribrytare. Det var därför tämligen enkelt att utverka så kallade kaparbrev från myndigheterna, för lagliga räder. Rena piratdåd såg myndigheterna också mellan fingrarna på så länge mutorna från buckanjärerna var väl tilltagna. Guvernörens välvilja var förstås ställd i direkt paritet till hans andel av piraternas priser.

När Port Royal var som störst beboddes staden av 4 000 fasta invånare, till det kom besättningar i muck, resande handelsmän och andra besökare. Det var där Henry Morgan, sedermera adlad för sina insatser och blivande viceguvernör på Jamaica, samt den mest demoniska av alla buckanjärer, Lolonais, lät värva sina besättningar för de stora landräderna.

Port Royals öde beseglades strax före middagstid den 7 juni 1692. Det var som om staden slutligen drabbades av gudarnas straff när 33 tunnland (66 procent) av "Västindiens handelshus och skatter sjönk till botten av Kingstons hamn" i en gigantisk jordbävning. Uppskattningsvis dödades 2 000 personer omedelbart. Ytterliggare 3 000 människor avled de följande dagarna av skador och sjukdomar till följd av skalvet. Den nya kustlinjen bröt huvudgatorna: Lime Street, Queens Street och High Street. Nuförtiden har land tagit tillbaka delar av gatorna men det mesta av staden vilar fortfarande på havets botten.

Den del av staden som klarat sig undan jordbävningen, hämtade sig snart. Bara för att härjas av en stor eldsvåda 1703, därefter en rad nya jordbävningar.

Så var kustbrödraskapens fristäders saga all. Nästa generation pirater kom att kallas ärkepiraterna, de är de klassiska piraterna. Om dessa berättas mycket och de kom att sätta skräck i sjöfararna på de sju haven under hela 1700-talet och inledningen av 1800-talet. Om dem berättar jag i del 3.

Joacim Blomqvist

Källor: Vi vet mera om 1600-talets pirater än om det föregående århundradets. De texter jag använt mig av här är Alexander O Exquemelins bok Piratica America, Hornborgs Sjörövare, Per Lindbloms Pirater: Andra ideal än rom, krut och guld?, Jan Rogozi'nskis Diactionary of Pirates, Robert Mitchells Pirater och kapare samt chefsforskaren i The Port Royal project, Dr. Donny L. Hamiltons sajt om stadens olyckliga historia. Till detta tillkommer självfallet en del mindre arbeten om 1600-talets socialantropologi, sociologi och historia.

 

 

info@kioskpiraten.se Last Modified : 17-01-22 12:52

 

 

Copyright 2010
Kioskpiraten