Vi älskar
godis

Godisbutik Piratlandet Snusbutiken Lulebutiken

Mera pirater

Hemmahamn
Riktiga pirater 2
Riktiga pirater 3
Blackbeard
Kvinnliga pirater
Piratlänkar

 

''

 

 

 

Texten är från kulturtidningen Yelah

Under Jolly Roger

En introduktion till karibiskt sjöröveri

Sjörövare betyder helt enkelt: "Folk som rövar till sjöss" och sådana har funnits i alla kulturer som ägnat sig åt sjöfart. Vi är säkra på att det antika Grekland och Romerska imperiet härjades av sjörövare.

De var ett bysantinskt plågoris. I Norden under tidig medeltid kallades sjörövarna "Vikingar"; att vara viking var strängt förbjudet i det fornnordiska samhället. Enligt de äldre landskapslagarna var det ett brott som kunde leda till att en person dömdes fredlös (Varg in veum).

I Östersjön fanns sjörövarordnar som Vitaliebröderna och kapare rövade på uppdrag av marinen i skärgårdarna, eftersom de på samma gång skyddade både Stockholms- och Göteborgshamnar.

Men det var med kapitalismens födelse, mot slutet av 1400-talet, som sjörövarskrået blommade upp. Främst märktes detta i Medelhavet och längst med den Nordafrikanska atlantkusten, som härjades av Barbareskkorsarerna.

På 1500-talet attackerades främst de spanska armadorna av en ny slags sjörövare - pirater - vilka reagerade mot Lasseiz-faire- kapitalismen. De reagerade inte bara genom att röva från Armadan och andra flottor utan de byggde dessutom upp alternativa samhälle, med fristäder i centrum.

Piratsamhällena utgjorde ett slags tidigt moderna protosocialistiska experiment. Själv kallade sig piraterna "Kustens brödraskap" - av sina fiender kallades de "buckanjärer" eller "filibustiärer".

Deras kultur kom att utgöra en första guldålder för det mellanamerikanska piratväsendet. Buckanjärerna blev legendariska och skulle bilda grogrund också för en andra guldålder. Denna andra guldålder var den tid som gav oss de romantiska piraterna; Edward Teach (Svartskägg), Rackham den röde, Mary Read, Anne Bonnie för att nämna några.

Men låt oss börja i 1500-talets Karibien...

Buccaniers

Amerikas ursprungskatastrof inträffade den ödesmättade dag då arawakerna hittade vita män på Hispañolas strand. Inom två år hade Haitis ursprungliga befolkning halverats. Men i början av 1530- talet träffade spillrorna av detta folk vita och färgade män som inte mördade dem. Matroser från segelfartygen som fördömts, gjort myteri och akterseglats, flyktingar från Europas talrika krig, straffångar, desertörer, slavar, fördrivna tobaksodlare från S:t Christopher med flera.

Krönikörerna kallar, på spanska och engelska, dessa illegala jägare på Hispañola för "buccaniers" eller "filibusters".

Historikerna är oense om den första termen har rötterna franskans Boucanier (grillmästare) eller ur de karibiska språkens Boucan, ett särskilt sätt att tillreda infångade djur som brukades av de jägare från segelfartygen som slog sig ned bland arawakerna i Hispañola. Boucan innebar att köttet skars upp i remsor när det fortfarande var rått för att sedan torkas och saltas, varefter det grillades. Metoden var arawakisk, och fördes vidare till européerna, som lärde sig av arawakerna. Filibustiärer härrör sannolikt ur holländskans vlieboat, och översätts i svenskan till fribrytare.

Orsaker till Buckanjärskråets uppkomst

1500-talet var en period då Spanien förde en groteskt expansiv rovpolitik på den amerikanska kontinenten. Psykopaterna i täten för de ekonomiskt betingade härjningarna mot kontinentens hjärta avlöste varandra. Cortéz, Pizaro och De Soto - för att nämna några - tävlade om vem som kunde uppvisa de vidrigaste och mest svekfulla dragen.

Förintelsepolitiken var total. Sifferexercisen i mördade indianer svindlar. Målet för expeditionerna var än att finna Eldorado - ett uppdiktat utopia, Det sjunkna Atlantis och guldådror som aldrig sinade. För dessa ändamål var alla medel tillåtna.

De första expeditionerna till den Nya världen var trots detta inga kostsamma historier. De karibiska öarna lämnades till en början relativt obevakade. Anmärkningsvärt är att man oroade sig så lite, trots en viss sjörövarnojja.

Under 1520-talet blev engelska och franska expeditioner föremål för spanska åtgärder. Föll någon av dessa expeditioner i spanjorernas händer fängslades deltagarna och fick såväl skepp som varor konfiskerade. Spanjorerna ansåg att alla inkräktare var sjörövare i de karibiska farvattnen.

Riktiga piratsamhällen finns belagda från 1530-talet. De växte snabbt i omfång.

Tillströmningen av avhoppade sjömän bland buckanjärerna underlättades säkert av att den unga kapitalismen sprängde de tidigare gränserna över vad som kunde ses som mänskligt beteende; inte allenast i relation till urbefolkningen utan också i förhållande till besättningarna i handelsflottan och marinen.

Ofta, berättar krönikörerna, kidnappades helt enkelt unga män. De fördes medvetslösa till skeppen, och kvarhölls i detta tillstånd tills skeppet lämnade kaj. De tvingades att signera anställningskontrakten när skeppen redan hunnit ut till havs. Då det inte längre var möjligt att vända. De unga männen gavs på detta vis inget annat val än sjömanskapet.

Därtill kom de anskrämliga förhållandena på skeppen. Matroserna slet i omänskliga vaktpass. Tyranniska befäl tvekade inte att utdela drakoniska straff till sina besättningar.

Buckanjärsamhällets organisation

Avhoppade matroser, förrymda slavar och politiska flyktingar kunde bosätta sig relativt ostört på de tropiska öarna Kuba, Jamaica och Haiti. Och tycks ha levat, om inte alltid integrerat så i alla fall i fredlig grannskap med urinvånarna. Att indianerna ibland levde integrerat i buckanjärsamhället tyder såväl samhällets organisation som levnadssätt på.

Detta levnadssätt ser ut som en korsning mellan indian- och stråtrövarsamhälle: Man ställde inga frågor, och nämnde inga namn. Individerna levde, liksom i andra stråtrövarsamhällen, under smeknamn. Under segelexpeditioner valdes befälen av besättningarna som också bestämde rutten tillsammans, på arawakernas vis. Man delade byten lika i samhället.

Kvinnor fanns inte alls representerade i samhällena, och vissa forskare menar att det samhälleliga utanförskapet också ledde till ett sexuellt utanförskap. Bland många andra tecken tyder frånvaron av kvinnor, samt det faktum att varje individ knöts till en fosterbroder på att det i buckanjärsamhället utbildats en homosexuell norm.

Det var tidvis ett rikt samhälle där människor åt gott, om än lite, och ingen var förmer än någon annan. Således måste det ha varit lockande för européer och afrikaner som kommit till Amerika trotsande slaveri, politisk förföljelse och exceptionellt hårda arbetsvillkor.

Särskilt många buckanjärer samlades längs med Hispañolas nordvästra strand, där savannen var rik på villebråd. Buckanjärerna kom att bli mycket skickliga skyttar och de jagade i par, eller i småskaliga sällskap. Buckanjärernas kunskap i prickskytte blev som följd av detta, snart legendarisk. De kunde träffa ett mynt som singlades i luften - med musköt. Med tanke på den dåliga träffsäkerheten i 1500-talets musköter, utan tvekan en bragd.

Sjöröveri

Så småningom visade sig buckanjärernas jakt inte räcka till. Dessutom attackerades samhällena av spanska straffexpeditioner. Attacker som uppenbarligen hade en kontraproduktiv verkan. Buckanjärerna övergick nämligen i ökad grad till sjöröveri.

Och låt oss nu förflytta oss till de karibiska farvattnen för 500 år sedan.

Vi tänker oss en sjöman, en ung man på drygt 20-år, som av politiska skäl tagit anställning i spanska handelsflottan. Han har arbetat i ett 10-timmars vaktpass under däck. Och avslutar med ett kort vaktpass på bryggan på en tvåmastad kogg.

Han är med andra ord helt slut. Klockan är 02.00 och mörkret totalt. Bara de söta, mättade dofterna av paradisiska blommor som han inte kunde namnet på. Och som förts ut till havs av frånlandsbrisen, ljudet av tropiska nattfåglar och cikador påminner matrosen om att han lever.

Med en skräll dyker ett skäggigt ansikte upp över relingen. Så ett till och ytterligare ett. Slutligen vimlar däck av buckanjärer med kolsvarta ansikten klädda i topphattar med smalt brätte, skjortor styva av blod, ogarvade skinnbyxor, läderstövlar och beväpnade till tänderna. Överraskningen var säkert total, oavsett koggens bestyckning.

Den förbluffade matrosen gjorde då säkert vad du och jag skulle ha gjort - han kapitulerade. Resten av besättningen överrumplades till kojs. Och då kan ju ingen slåss.

Buckanjärerna kunde genomföra detta slags halsbrytande räder, för att de använde samma slags kanoter (urholkade stammar, på spanska "Piraguas", därav svenskans pirater) som arawakerna brukade fiska i. De var tysta, små och omöjliga att lägga märke till i mörkret.

Själva anfallstekniken gick ut på att fylla en av kanoterna med prickskyttar, fyra musköter beräknas ha gjort samma skada som en kanon - varefter man manövrerade med minsta möjliga träffyta från skeppet sett. Om de ändå kom till strid opererade man under snabbeld. Tog sig nära sitt byte, kilade fast rodret, och äntrade skeppet från aktern.

Med tanke på förhållandena ombord på handelsflottan behövdes säkert ingen lång strid för att besättningarna skulle kapitulera. När detta väl skett gavs manskapet ombord på det besegrade skeppet fri lejd och möjlighet att ansluta sig till piraterna. De anfallna skeppet och dess last togs i beslag.

Räder av detta slag förargade förstås spanjorerna, som svarade med massakrer på de nu bofasta buckanjärernas boskap. En medicin som gav ett av intentionerna motsatt resultat. Piratkoloniernas expansion såg inte ut att kunna hejdas.

År 1555 anföll Jacques Sores Havanna med hundra man och två små skepp, varpå han jämnade staden med marken. Havannas försvar var tamt. Staden hade inget värn mot attacker från havet. Invånarna och deras boskap flydde in i landet. Guvernören tvingades betala ett rundligt lösen. Attacker mot karibiska städer blev efter detta lyckade företag vanliga och resulterade så småningom i De stora landräderna ledda av bland andra Sores, Rock, Francis Lolonois och Henry Morgan. Sores härjningar i Havanna var bara början.

Fortsättning följer...

Joacim Blomqvist

Källor: Buckanjärernas kultur byggde på muntlig tradition. Källorna är därför få. De arkeologiska fynden är inte särskilt väl bevarade, varför jag förlitar mig i detta arbete på några enstaka källor - det främsta verket är förstås den förre buckanjären Alexander O. Exquemelins bok Piratica America. David Mitchells bok Pirater och kapare. Erik Hornborgs Sjörövare, samt mindre arbeten av amerikanska forskare.

 

 

info@kioskpiraten.se Last Modified : 17-01-22 12:52

 

 

Copyright 2010
Kioskpiraten